Barnskratt

Vilken underbar inledning på dagen idag. Himlen är blå, Solen värmer och vinden fläktar så där lagom. Här hemma är det nästan tomt i huset, så när som på mig och 17-åringen som sover sin skönhetssömn. Maken är och golfar, minstingen är i Kvarn och tittar på militären och Nathalie umgås med några av de sina.

Jag passade på att tillbringa ett par timmar av förmiddagen i solstolen. Eftersom grannskapet passade på att klippa gräsmattorna samtidigt pluggade jag in musik i öronen för att utestänga oljudet. Turistens klagan med Cornelis Wreeswik spelades , den där vet ni där massor utav barn skrattar så underbart. Det knöt plötsligt till sig i magen av saknad av småbarnsåren som så ofta fylldes av det där hjärtliga helt underbara skrattet. Hur det än är försvinner en del av den där nära, gosiga varma närheten när barna blir äldre och går in i tonåren. Kärleken och kramarna finns så klart kvar, men helt naturligt så distanseras man från sina barn, och närheten blir på ett annat sätt.

Livet har sin gång, det är nog bara att gilla läget. Mina småbarnsår är över, men förhoppningsvis om några år kommer barnbarnen istället. Jag njuter en stund till av stillheten i solstolen, och nästa gång kanske maken får sällskap på golfrundan....

Vem avgör vilka frågor som är viktiga?

Vi vet att andelen äldre kommer att öka och att vi desutom blir allt äldre. Vi vet att bostandsbestånet i kommunen brister i tillgänglighet i form av avsaknad av hissar exempelvis. Vi vet att allt färre ska försörja allt fler i framtiden. Vi vet också att vi kommer ha svårt att få tillräckligt många händer och fötter som arbetar i välfärden. Vi vet däremot inte fullt ut hur vi ska möta morgondagens utmaningar och tillgodose framtidens behov. Och det måste vi ta reda på!

Med tanke på alla de utmaningar jag radat upp ovan har Mjölby deltagit i projekten Bo bra på äldre dar och Teknik för äldre. Projekten har handlat om just denna framtida utmaning, det vill säga hur löser vi boendet för och omsorgon om våra äldre kommunmedborgare i framtiden, om så där 10, 15 eller 20 år? I takt med att vi arbetat i projektet och fått det rapporterat för oss har insikten om behovet av det breda samarbetet och det gemensamma ansvaret vuxit fram. Detta är en strategisk kommunövergripande fråga! Det är något som vi gemensamt måste jobba med, och vi måste också samverka med andra aktörer såsom fastighetsägare, intresseorganisationer med flera. I Mjölby har vi som ett resultat av Bo bra på äldre dar och Teknik för äldre skapat träffpunkter och gemensamhetslokaler för äldre. Vi har etablerat en verksamhet i bostadsområdet Tunet, där det finns både personalresurser och ideeella krafter. Där har de boende i området fått en bättre möjlighet till social samvaro och kunskap om den teknik som finns och som kan underlätta vardagen. De har också fått en större närhet både till proffessionen i form av bland annat omsorgspersonal och arbetsterapeuter och till varandra i området. Den här formen av verksamhet kommer vi socialdemokrater i nämnden och kommunen vilja satsa på och bygga ut så att det slutligen finns i hela kommunen.

Igår deltog jag invigningen av en utsällning som heter 1/5 del av ditt liv. Det är en utställning på temat äldres boende. Den är en fortsättning på projekten, och den visar upp en del av de resultat som kommit fram i form av ritningar, demonstrationer och filmer från olika boendeformer och koncept landet runt. Vi bjöd in brett till utställningen och den föreläsning som hölls innan om välfärdsteknologi och boende för äldre, med medverkan från Hjälpmedelsinstitutet och Centrum för arkitekt- och designcentrum, och tänkte väl att detta borde vara intressant för många. Men ack vad vi bedrog oss! Ett par politiker, en handfull från pensionärsorganisationerna, en handfull kommunala tjänstemän, kommunens bostadsbolag och några till.....Totalt sett var vi kanske ett 25-tal intresserade och berörda där. Det var synd, för detta är en av de absolut viktigaste strateigiska frågorna för samhället framöver. För klarar vi inte att anpassa samhället till de behov som kommer är vi illa ute. Och skaffar vi oss inte den kunskap vi behöver törs vi inte fatta de beslut som krävs. Och kunskapen och modet får inte finnas isolerat hos de politiker och tjänstemän som verkar inom omsorgen, utan här måste även kommunstyrelsefolk finnas liksom de som ansvarar för gator, hus, teknik, tillgänglighet och så vidare.

Men skam den som ger sig! Vi kommer igen.......

Mina barn min glädje är!

När jag var liten spelades ofta en låt med Trio me' bumba som heter "Ann-Charlott och Ellinor." Den handlar om två flickor som föds samma år, Ann-Charlotte på en herrgård och Ellinor i en hydda dit inga vägar når. Ann-Charlott växer upp upp och gifter sig rikt, bor i ett slott och klär sig i mink. Ellinor växer under knappa förhållanden, gifter sig med en dräng, bosätter sig i ett torp och får sju barn. Kontentan av sången är att Ellinor trots fattigdom och nöd inte vill byta till gods och guld, för hon av kärlek har skäppan full och hennes barn hennes glädje är.

Att jag minns den låten så väl beror till mångt och mycket på att min kusin Ellinor och jag är födda samma år, och hennes mamma(min faster) spelade och sjöng ofta den där låten för oss. Ann-Charlott var jag, och Ellinor var Ellinor . Lite nöjd var jag allt då, att jag var den som gifte mig rikt, bodde på ett slott och hade guld. Men nog ville jag nog ha kärlek och barn också.....

Idag är jag nog mer lik Ellinor i visan än Ann-Charlott. Jag både kärlek och barn, Och mitt hus är nog mer likt ett torp än ett slott. Men någon fattigdom har jag tack och lov inte behövt uppleva, och ingen hunger heller. Jag har blivit begåvad med fyra barn, och nog är barnen glädjen även i mitt liv.

Att vara förälder är det finaste man kan vara, och att få barn måste vara den största gåvan en människa kan få! Det går inte att med ord beskriva den kärlek man känner för sina barn, man måste ha varit med om det själv för att förstå. Ibland är det också svårt och jobbigt att vara förälder. Småbarnsåren kan vara tuffa med för lite sömn, gråtande barn, sjuka barn, trotsiga barn, lite egentid och så vidare. Sen kommer den där förpubertala tiden som har både sina toppar och dalar. Och så det där med att vara tonårsförälder....Livet med en tonåring som frigör sig och ibland väljer andra vägar än dom man själv som mamma tycker - det är en prövning.....

Som sagt, mina barn min glädje är! Så fattigt och tomt mitt liv skulle vara utan dessa fyra människor, det är de som gör livet resan värd!

Nystart!

Nystart kan väl passa bra ibland, oavsett det gäller politik, relationer, motionerande eller bloggskrivande. För min del är det dax för en nystart vad det gäller motionerande och bloggskrivande, i alla fall.

Två år, tre månader och fjorton dagar har passerat sen jag tillträdde på min post som ordförande i omsorgs- och socialnämnden i Mjölby kommun. Vilken resa det har varit! Och den har innehållit allt det som gör både livet och politiken väl värd resan; spänning, glädje, sorg, kamp, motgång, framgång, lärdomar, läxor, nya bekantskaper och nya vänner, upptäckter, med mera....... Jag är så glad och tacksam att jag fick möjligheten och förmånen att jobba med politiken och ångrar ingenting.
Men jag är den första att skriva under på att det ibland känns tungt, och att funderingarna ibland smyger sig på om det verkligen är värt det......men kontentan blir ändå att; Ja, det är värt det! Jag har ändå möjligheten att påverka och styra, att driva de frågor jag tycker är viktiga och prioriterar.

Nu är vi på väg mot valrörelser och kampanjer igen. Jag tänker vara med och visa att det finns alternativ och andra lösningar på de problem och svårigheter som finns i samhället idag. Vi behöver en politik som öppnar upp och möjliggör för alla att nå sin fulla potential, och som låter alla lyckas. En politik som inte utgår från att den som är arbetslös eller sjuk är lat och ska sporras till arbete genom att sänka ersättningsnivårna till existensminimum. Tillbaka med värdighet och respekt i politiken igen!

I höst är det kyrkoval, och nästa år är det val till både EU och kommun, landsting och riksdag, och jag kommer att vara med och jobba för en valseger i samtliga val!

Jag hoppas att Du som läser detta vill vara med!!

Nya tag

Så var valet över, valrörelsen gjord och resultatet färdigt. Jag har inte mäktat med att skriva på bloggen på några veckor, men efter några veckors återhämtning är det dags för nya tag igen.
Vardagen har återvänt för många av oss,och på sitt sätt är det skönt. Efter det intensiva valarbete som vi socialdemokrater lagt ner under ganska lång tid behövs tiden till hem, familj, jobb och lite annat smått och gott. Nu behöver allt få landa ordentligt, och valanalyser och utvärderingar behöver få ta den tid som krävs.
I Mjölby fick vi socialdemokrater tillsammans med vänsterpartiet och miljöpartiet 50,15 % av rösterna. Trots det får vi inte egen majoritet i kommunfullmäktige, utan besitter 22 av 45 stolar där. Lite underligt är det, men så fungerar valsystemet. Hur som helst, vi är tillsammans det största blocket, vi har fått majoriteten av mjölbybornas röster, och det är vi som tillsätter ordförandeposterna i nämnderna och styrelserna i kommunen. En del allianspolitiker tycker tydligen att detta är konstigt och att vi tror oss om något när vi gör det. Jag tycker däremot att det är ganska självklart. Och jag måste tillstå att det känns skönt att som politiker få driva sin egen politik istället för att kämpa mot någon annans. Dock hade det varit betydligt enklare om de rödgröna styrt även på nationell nivå. Det hade betytt ca 13 miljoner kr mer för Mjölby kommun, och helt andra förutsättningar för en solidarisk, rättvis socialdemokratisk politik.

Med vinden i ryggen!

Den senaste veckan har jag valarbetat på heltid för socialdemokraterna i Mjölby. Fantastiskt roligt, och fullt upp med aktiviteter. Det har varit tidiga morgnar på resecentrum med frukt, flygblad och samtal, valstugan, kontorsarbete, telefonringning och dörrknackning. Jag är nyss hemkommen efter utdelning av material i köpcentrumet. Och jag måste säga att jag gick med lätta steg därifrån! Människor är så positiva! Många stannar till för att prata en stund, andra tar emot flygbladet med ett leende. Sen finns det förstås en del som väljer att vare sig prata,ta emot material eller le - men det är helt okej.Alla kan ju inte tycka likadant.
Men jag måste säga att jag känner vinden i ryggen. Det är så många som säger att det är dags för förändring, fyra år får räcka! Släpp fram solidariteten igen, och värmen och omtanken om varandra. Det är nio dagar kvar nu. Kampen går vidare, och jag känner på mig socialdemokraterna håller hela vägen och vinner valet den 19 september!

Nya chanser.

När den förra krisen var, i början av nittiotalet var jag drygt tjugo år, nybliven mamma och arbetslös. Jag hade jobbat ett par år i industrin, och blev under min föräldraledighet uppsagd från jobbet. Under några års tid hoppade jag mellan arbetsförmedlingen, sommarjobb, ungdomspraktik och vikariat.
Cecilia (min förstfödda) var en knapp månad när vi gick till vallokalerna, och moderaterna vann den gången. Vi hade precis köpt hus, räntorna skenade och det mesta kändes osäkert. Någon barnomsorg fick vi inte heller, uppfinningsrikedomen i kombinationer av jobb och allehanda barnvakter var stor. Men det var oerhört slitsamt, både ekonomiskt, känslomässigt och kroppsligt.
Socialdemokraterna kom tillbaka i regeringsställning valet därpå. Och satsningarna på de arbetslösa priotiterades. Kunskapslyftet kom, och man satsade också på yrkesutildningar. Detta blev en gyllene tillfälle för många att utbilda sig, och skaffa sig kompetens. Via kunskapslyftet läste jag in treårigt gymnasium. Många av mina komvux-kompisar fortsatte sen till högskolan. en hel del av de lärare vi har idag gick den vägen. Jag valde att fortsätta läsa till undersköterska. Några månader efter utbildningen fick jag fast jobb inom äldreomsorgen i Linköping.
Så borde arbetslösheten bekämpas – inte som idag med passivitet! Det blev så tydligt igen igår när jag var på arbetsplatsbesök på en av kommunens stora arbetsplatser. Jag pratade b.l.a med en ung tjej som vikarierat inom omsorgen i flera år. Eftersom hon inte hade undersköterskekompetens är möjligheten till fast arbete inte så stor, och hon önskade verkligen att få läsa/validera till undersköterska. Om några år kommer vi att ha ett skriande behov av välutbildad personal i vår äldreomsorg. Vi borde ta tillvar alla chanser att genom praktik, utbildningar och nya möjligheter behålla tjejer (och killar också naturligtvis) som henne i vår kommunala verksamhet. Men då måste vi ha en annan politik, både i Mjölby och i Sverige.