En annan färdriktning

De senaste månaderna har jag tillsammans med andra patikamrater valarbetat ganska intensivt. Vi har varit ute och knackat på dörrar, vi har haft gårdsfika och vi har pratat med människor på stan.
En erfarenhet man kan dra efter alla dessa samtal är att många människor längtar efter ett nytt Mjölby och ett nytt Sverige. Ett Mjölby där även den lilla människan får plats. Ett Mjölby där vi politiskt sett utgår från den vanliga medborgarens behov och intressen. Kort sagt ett Möjligheternas Mjölby.
Vi behöver också en ny färdriktning för Sverige. Där de som är sjuka, arbetslösa, pensionerade eller lågavlönade sätts framför gigantiska skattelättnader för de rikaste. Ett Möjligheternas Sverige där alla har möjlighet att växa och ta sin del av ansvaret. Där man får en inkomst att leva drägligt på även om man har oturen att bli arbetslös eller råkar bli så sjuk att man behöver tid för tillfrisknande och rehabilitering. Är man dessutom ung och arbetslös ska man inte behöva gå sysslolös i tre månader innan man får hjälp av arbetsförmedlingen, det är bara förödande och tidsspillan. Istället ska man få aktiv hjälp från dag ett.
Visst är det dags för ett nytt Mjölby och ett nytt Sverige. Med en annan politisk färdriktning och kompass. Helt enkelt ett varmare och rättvisare samhälle. Jag ser med tillförsikt och hopp fram emot valet den 19 september!

Pendlare och politik

Jag bor i Mjölby men jobbar i grannkommunen Linköping. För det mesta tar jag mig till jobbet med pendeltåget, ett billigt och smidigt sätt att transportera sig själv till arbetet på. Det har dock sina nackdelar.

Den gångna vintern tex, den vill man helst glömma - med alla inställda avgångar, försenade avgångar och väntan....

Ibland önskar man att hemmet låg ett par kliv från arbetsplatsen, och att man slapp proceduren med att ta sig från jobbet till station, vänta på tåget, kliva på, åka hem, kliva av ...jag tror ni förstår hur jag menar.

Men så kommer vi till det jag tycker är anmärkningsvärt. Jag upplevde det senast ikväll, på väg hem från Linköping. Perrongen var full av människor på väg hem. Många är resvana och har med tiden lärt sig var man ska ställa sig för att komma i nivå med dörrarna på tåget.(så även jag) Och det är när tåget rullar in som vi pendlare visar vårt sanna jag, vi övergår från att vara moderna väluppfostrade människor till att bli grottmänniskor som lyder under djungelns lagar; ALLA ska nämligen på samtidigt. Det spelar ingen roll att det först är ett trettiotal resenären som ska av, platsen närmast ingången måste hållas! Och när den sista gått av- ja då ska vi alla in! Gamla, barn, halta och lytta - ingen pardon. Hänsyn och omtanke om vår nästa är raderat i den stunden, och var och en tänker på sig och sitt!

När jag väl intagit min plats ikväll på tåget (som för övrigt har för få platser/är för kort)slog mig tanken att vi pendlare är som den borgerliga politiken. Vi blir kalla och egoistiska. Solidariteten och omtanken om den lilla människan lyser med sin frånvaro, om så bara för stunden. Nästa gång jag väntar på pendeln ska jag påminna mig själv om att jag är socialdemokrat.Och om jag även visar det i handling så kanske dom som oftast kommer på sist den gången kan få komma på först!