Pendlare och politik

Jag bor i Mjölby men jobbar i grannkommunen Linköping. För det mesta tar jag mig till jobbet med pendeltåget, ett billigt och smidigt sätt att transportera sig själv till arbetet på. Det har dock sina nackdelar.

Den gångna vintern tex, den vill man helst glömma - med alla inställda avgångar, försenade avgångar och väntan....

Ibland önskar man att hemmet låg ett par kliv från arbetsplatsen, och att man slapp proceduren med att ta sig från jobbet till station, vänta på tåget, kliva på, åka hem, kliva av ...jag tror ni förstår hur jag menar.

Men så kommer vi till det jag tycker är anmärkningsvärt. Jag upplevde det senast ikväll, på väg hem från Linköping. Perrongen var full av människor på väg hem. Många är resvana och har med tiden lärt sig var man ska ställa sig för att komma i nivå med dörrarna på tåget.(så även jag) Och det är när tåget rullar in som vi pendlare visar vårt sanna jag, vi övergår från att vara moderna väluppfostrade människor till att bli grottmänniskor som lyder under djungelns lagar; ALLA ska nämligen på samtidigt. Det spelar ingen roll att det först är ett trettiotal resenären som ska av, platsen närmast ingången måste hållas! Och när den sista gått av- ja då ska vi alla in! Gamla, barn, halta och lytta - ingen pardon. Hänsyn och omtanke om vår nästa är raderat i den stunden, och var och en tänker på sig och sitt!

När jag väl intagit min plats ikväll på tåget (som för övrigt har för få platser/är för kort)slog mig tanken att vi pendlare är som den borgerliga politiken. Vi blir kalla och egoistiska. Solidariteten och omtanken om den lilla människan lyser med sin frånvaro, om så bara för stunden. Nästa gång jag väntar på pendeln ska jag påminna mig själv om att jag är socialdemokrat.Och om jag även visar det i handling så kanske dom som oftast kommer på sist den gången kan få komma på först!