Barnskratt

Vilken underbar inledning på dagen idag. Himlen är blå, Solen värmer och vinden fläktar så där lagom. Här hemma är det nästan tomt i huset, så när som på mig och 17-åringen som sover sin skönhetssömn. Maken är och golfar, minstingen är i Kvarn och tittar på militären och Nathalie umgås med några av de sina.

Jag passade på att tillbringa ett par timmar av förmiddagen i solstolen. Eftersom grannskapet passade på att klippa gräsmattorna samtidigt pluggade jag in musik i öronen för att utestänga oljudet. Turistens klagan med Cornelis Wreeswik spelades , den där vet ni där massor utav barn skrattar så underbart. Det knöt plötsligt till sig i magen av saknad av småbarnsåren som så ofta fylldes av det där hjärtliga helt underbara skrattet. Hur det än är försvinner en del av den där nära, gosiga varma närheten när barna blir äldre och går in i tonåren. Kärleken och kramarna finns så klart kvar, men helt naturligt så distanseras man från sina barn, och närheten blir på ett annat sätt.

Livet har sin gång, det är nog bara att gilla läget. Mina småbarnsår är över, men förhoppningsvis om några år kommer barnbarnen istället. Jag njuter en stund till av stillheten i solstolen, och nästa gång kanske maken får sällskap på golfrundan....