Nya chanser.

När den förra krisen var, i början av nittiotalet var jag drygt tjugo år, nybliven mamma och arbetslös. Jag hade jobbat ett par år i industrin, och blev under min föräldraledighet uppsagd från jobbet. Under några års tid hoppade jag mellan arbetsförmedlingen, sommarjobb, ungdomspraktik och vikariat.
Cecilia (min förstfödda) var en knapp månad när vi gick till vallokalerna, och moderaterna vann den gången. Vi hade precis köpt hus, räntorna skenade och det mesta kändes osäkert. Någon barnomsorg fick vi inte heller, uppfinningsrikedomen i kombinationer av jobb och allehanda barnvakter var stor. Men det var oerhört slitsamt, både ekonomiskt, känslomässigt och kroppsligt.
Socialdemokraterna kom tillbaka i regeringsställning valet därpå. Och satsningarna på de arbetslösa priotiterades. Kunskapslyftet kom, och man satsade också på yrkesutildningar. Detta blev en gyllene tillfälle för många att utbilda sig, och skaffa sig kompetens. Via kunskapslyftet läste jag in treårigt gymnasium. Många av mina komvux-kompisar fortsatte sen till högskolan. en hel del av de lärare vi har idag gick den vägen. Jag valde att fortsätta läsa till undersköterska. Några månader efter utbildningen fick jag fast jobb inom äldreomsorgen i Linköping.
Så borde arbetslösheten bekämpas – inte som idag med passivitet! Det blev så tydligt igen igår när jag var på arbetsplatsbesök på en av kommunens stora arbetsplatser. Jag pratade b.l.a med en ung tjej som vikarierat inom omsorgen i flera år. Eftersom hon inte hade undersköterskekompetens är möjligheten till fast arbete inte så stor, och hon önskade verkligen att få läsa/validera till undersköterska. Om några år kommer vi att ha ett skriande behov av välutbildad personal i vår äldreomsorg. Vi borde ta tillvar alla chanser att genom praktik, utbildningar och nya möjligheter behålla tjejer (och killar också naturligtvis) som henne i vår kommunala verksamhet. Men då måste vi ha en annan politik, både i Mjölby och i Sverige.